© by the Trustees of the Wodehouse Trust no. 3
Originalets titel: The Clicking of Cuthbert 1922

Till
det odödliga minnet av
JOHN HENRIE och PAT ROGIE
som
i nådens år 1593 e.Kr.
i Edinburgh dömdes
att med fängelse sona sitt brott
att ha
"ijdkath goffspehl uppå ängarne
vid Leith
hvarje sabbath under gudstjänsttijd",
ävensom av
ROBERT ROBERTSON
vilken anno Domini 1604 nackades
av samma anledning

Ett upp för Cuthbert

av

P. G. Wodehouse

Den unge mannen kom in i klubbhusets rökrum och lät bagen slamrande falla till golvet. Dystert sjönk han ner i en fåtölj och tryckte på ringklockan.

"Vaktmästarn!"

"Sir?"

Den unge mannen pekade på bagen med alla tecken till vämjelse.

"Ni kan få de där klubborna", sade han. "Ta bort dem. Om ni inte vill ha dem själv, kan ni ge dem till en av era caddies."

Från sin plats i andra änden av rummet såg Äldste Medlemmen på honom genom pipröken. Hans blick var djup och drömmande – blicken hos en man, för vilken golfen icke mer har några hemligheter.

"Jaså, du tänker ge upp golfen?" sade han.

Han var inte alldeles oförberedd på en sådan utveckling, ty från sin utkiksplats på terrassen ovanför nionde green hade han sett den unge mannen gå ut på sin eftermiddagsrunda, göra en sjua på första hålet och slå två bollar i sjön på andra.

"Ja!" utbrast den unge mannen lidelsefullt. "Jag tänker inte ta i en klubba mer så länge jag lever! Golf är ett fånigt spel! Ett larvigt vidrigt spel för tjockskalliga idioter! Ingenting annat än bortslösad tid!"

Den Vise hajade till.

"Säg inte så, min gosse!"

"Det är min uppriktiga övertygelse. Vad har man för praktisk nytta av golf? Livet är svårt och fyllt av vedermödor. Vi lever i ändamålsenlighetens tidevarv. Runt omkring oss ser vi utländsk konkurrens göra sig bred. Och vi tillbringar vår tid med att spela golf! Vad får vi ut av det? Tjänar golf något vettigt ändamål? Det skulle verkligen roa mig att få veta. Kan du nämna ett enda fall, där kärleken till detta infernaliska tidsfördriv för dårfinkar har varit en människa till gagn?"

Den Vise smålog blitt.

"Jag skulle kunna räkna upp tusentals."

"Det räcker med ett."

"Bland de otaliga minnen som i detta nu störtar sig över mig", sade Den Vise, "vill jag välja ett: historien om Cuthbert Banks."

"Aldrig hört talas om honom."

"Var tröst, min son", sade Den Vise, "du ska få höra talas om honom nu."

Det var i det idylliska lilla samhället Wood Hills (sade Äldste Medlemmen) som de händelser vilka jag nu ska skildra utspelades. Även om du aldrig har varit i Wood Hills personligen, känner du säkerligen detta paradis bland förorter till namnet. Beläget på lagom avstånd från storstaden förenar det på ett lyckligt sätt alla stadslivets behag med landets natursköna omgivningar och hälsosamma luft. Dess invånare bor i rymliga hus på fri grund och kan glädja sig åt så många moderna bekvämligheter – elektriskt ljus, telefon, badrum, vatten (v. och k.) samt avlopp – att man kunde tycka att någon förbättring av deras liv näppeligen vore tänkbar. Mrs Willoughby Smethurst svävade inte i en dylik villfarelse. Vad Wood Hills behövde för att nå fulländning var, det visste hon, Kultur. Materiell komfort är nog gott och väl, men om summum bonum ska kunna uppnås, måste Själen också få sig en släng av sleven, och mrs Smethurst hade fattat det oryggliga beslutet att så länge hon orkade röra ett finger, så skulle Wood Hills’ Själ sannerligen inte komma till korta. Det var hennes föresats att göra Wood Hills till ett centrum för kultur och förfining och vid Jupiter! hon hade lyckats. Under hennes ordförandeskap hade Sällskapet för Skönlitteratur och Kulturdebatt tredubblat sitt medlemsantal.

Men som alltid här i livet fanns det en malörtsdroppe i glädjebägaren, en mask i hallonet. Ortens golfklubb, en sammanslutning som mrs Smethurst såg med synnerligen oblida ögon, hade också tredubblat sitt medlemsantal. Wood Hills hade kluvits i tvenne rivaliserande läger, Golfarna och De Kulturella, och avogheten mellan dem, alltid latent, hade nu utvecklat sig till nära nog en Schism. De båda sekterna behandlade varandra med kall fientlighet.

Olyckliga omständigheter bidrog att vidga klyftan. Mrs Smethursts villa låg alldeles intill golfbanan, närmare bestämt till höger om fjärde utslaget, och eftersom Litterära Klubben, som den kallades i vardagslag, ofta såg prominenta föredragshållare som sina gäster, hade mer än en golfare duffat sin drive därför att en applådåska brutit ut just som han började nersvingen. Och omedelbart innan den här historien börjar hade en slicad boll visslat in genom ett öppet fönster och så när gjort Raymond Parsloe Devine, den uppåtgående unge författaren (vid det här tillfället steg han drygt en halv meter till väders), ur stånd att vidare utöva sin konst. Bara en hårsmån längre till höger, och Raymond skulle ha lagt ner pennan för alltid.

Till råga på eländet hördes i nästa ögonblick en ringning på dörren, och husan visade in en ung man i pullover och påsiga golfbyxor. Han bad visserligen om ursäkt för sitt intrång men insisterade samtidigt på att få spela bollen där den låg, och anblicken av inkräktaren stående på salongsbordet med en niblick i högsta hugg blev för mycket för Litterära Klubben, som knappt hade hämtat sig efter chocken vid det plötsliga attentatet mot sin föredragshållares liv. Mr Devines beslut, från vilket inga argument kunde rubba honom, att hålla resten av sitt föredrag i kolkällaren gav sammanträdet ett slag som det aldrig repade sig efter. Stämningen var liksom borta.

Jag har uppehållit mig så utförligt vid denna händelse, därför att det var genom den som Cuthbert Banks träffade mrs Smethursts systerdotter Adeline. Då Cuthbert – ty det var han som så när hade minskat rullan över lovande romanförfattare med en – hoppade ner från bordet efter en läcker approach, blev han plötsligt medveten om att en vacker ung flicka oavvänt stirrade på honom. Sanningen att säga stirrade varenda människa i rummet oavvänt på honom, i all synnerhet Raymond Parsloe Devine, men ingen av de andra var vackra unga flickor. Litterära Klubbens medlemmar var visserligen välrustade å huvudets vägnar, men detta gällde endast insidan, och i Cuthberts bländade ögon tycktes Adeline blixtra som en diamant i en kolhög.

Han hade aldrig sett henne förut, ty hon hade inte gästat sin moster mer än en dag, men han var fullkomligt säker på att livet, även om det levdes mitt bland telefoner, vatten (v. såväl som k.) och avlopp skulle bli en ganska trist historia om han inte fick träffa henne igen. Ja, Cuthbert var kär, och det är av intresse att notera – som belysning av kärlekens inverkan på en mans spel – att han tjugo minuter efter sitt först möte med Adeline gjorde hole-in-one på det korta elfte och så när hade fått en trea på tolfte (365 m).

Jag hoppar över de mellanliggande stadierna i Cuthberts kärlekssaga och kommer till den årliga balen till förmån för ortens sjukstuga, det enda tillfälle då lejonet så att säga låg sida vid sida med lammet, då Golfarna och De Kulturella möttes på kamratlig fot och stridsyxan för en kväll grävdes ner. Det var nämligen då som Cuthbert friade till Adeline och möttes av en otrevlig stymie.

Den sköna, själfulla flickan hälsade inte förslaget med acklamation.

"Mr Banks", sade hon, "jag ska säga precis som det är."

"Sätt i gång!" uppmanade Cuthbert.

"Jag är djupt rörd..."

"Ja, ja, ja! Rörd och smickrad och allt det där. Hoppa över det och kom till saken i stället. Jag älskar er till vansinne..."

"Kärlek är inte allt."

"Där hugger ni allt i sten", sade Cuthbert allvarligt. "Det där har ni fått om bakfoten. Kärlek..." Och han skulle just utlägga texten, när hon avbröt honom.

"Jag är en flicka med vyer."

"Och dessutom vacker", sade Cuthbert.

"Jag är en flicka med vyer", upprepade Adeline, "och jag har fullt klart för mig att jag bara kan nå målet för min ärelystnad genom min make. Själv är jag en alldeles vanlig flicka..."

"Va?!" utbrast Cuthbert. "Ni vanlig? Ni – en flicka på tusen, en pärla bland kvinnor, en prydnad för hela ert kön! Ni kan inte ha sett er i spegeln på sista tiden. Ni är enastående. Helt enkelt enastående. Ni kommer alla andra flickor att se ut som toppade, ommålade bollar."

"Nå ja", sade Adeline och veknade en aning, "jag ser kanske inte så illa ut..."

"Den som säger att ni inte ser så illa ut skulle beskriva Taj Mahal som en rätt skaplig grav."

"Det hör inte hit. Vad jag menar är att om jag gifter mig med en nolla, så blir jag en nolla själv. Och jag vill hellre dö än bli en nolla."

"Om jag har förstått er rätt, så anser ni att det villkoret fäller mig?"

"Ärligt talat, mr Banks, har ni någonsin gjort eller finns det några utsikter till att ni någonsin kan komma att göra en stor insats?"

Cuthbert tvekade.

"Visserligen kom jag inte med bland de tio bästa i öppna och jag blev utslagen i semifinalen i slutna, men jag vann i alla fall franska öppna förra året."

"Franska vadförnånting?’

"Franska öppna mästerskapet. I golf?

"Golf! Ni kastar bort all er tid på att spela golf Den man jag ska kunna älska måste vara mera förandligad, mera intellektuell."

Ett hugg av svartsjuka hade så när kluvit Cuthberts bröst i två halvor.

"Som den där vad-han-nu-heter Devine?" sade han misstänksamt.

"Mr Raymond Parsloe Devine", svarade Adeline och rodnade lätt, "kommer att bli en stor man. Han har redan skapat sig ett namn. Kritikerna säger att han är ryskare än någon annan engelsk författare."

"Ska det vara en komplimang?"

"Naturligtvis!"

"Jag trodde att det fina i kråksången var att vara engelskare än någon annan engelsk författare."

"Såna dumheter! Vem vill att en engelsk författare ska vara engelsk? Man måste vara rysk eller spansk eller nånting i den stilen för att göra succé. Mr Devine har upptagit de stora ryssarnas mantel."

"Av vad jag har hört om ryssar skulle jag inte vilja ta i deras mantlar med tång en gång."

"Det finns inte den minsta risk för att ni nånsin skulle bli i stånd till det heller", svarade Adeline föraktfullt.

"Säger ni det? Då ska jag be att få påpeka att jag har mycket mer inombords än ni tror."

"Verkligen?"

"Ni tror inte att jag är förandligad och intellektuell", sade Cuthbert djupt upprörd. "Välan då! I morgon dag går jag in i Litterära Klubben."

Redan medan han uttalade orden kliade det i honom att få ge sig själv en spark där bak för att ha sagt något så urbota dumt, men den förtjusning som avmålades i Adelines drag vid detta löfte sövde hans oro, och han gick hem med en känsla av att framtiden inte var så tokig när allt kom omkring. Det var inte förrän i gryningens kalla nyktra ljus, som han förstod vad han hade givit sig in på.

Jag vet inte om du har någon erfarenhet av litterära förortsklubbar, men den som blomstrade under mrs Willoughby Smethursts hägn i Wood Hills var mera utpräglat litterär förortsklubb än genomsnittet. Min klena berättarkonst saknar ord för de lidanden Cuthbert Banks genomgick under de veckor som följde. Och även om den inte hade saknat ord, tvivlar jag på att jag skulle ha haft hjärta att skildra dem för dig. Det är nog gott och väl att väcka medlidande och fasa – Aristoteles rekommenderade det som du minns – men det får i alla fall finnas gränser. I de gamla grekiska tragedierna var det en orygglig regel att de värsta ruffigheterna skulle utspelas bakom kulisserna, och jag ämnar följa denna gyllene princip. Må det räcka med att säga att J. Cuthbert Banks hade en svår tid. Efter att ha bevistat elva diskussioner och fjorton föreläsningar om vers libre, 1600-tals-essayisterna, den neoskandinaviska strömningen i portugisisk litteratur och andra ämnen av likartad karaktär blev han så försvagad, att han vid de sällsynta tillfallen då han hade tid att kila ut till golfbanan var tvungen att använda ett fullt järn för sina mashie-slag.

Det var inte bara diskussionernas och föreläsningarnas motbjudande natur som undergrävde hans hälsa. Vad som på allvar tog musten ur honom var den tortyr som Adelines dyrkande blickar på Raymond Parsloe Devine förorsakade honom. Mannen tycktes ha gjort ett oerhört intryck på hennes plastiska känslor. När han talade, lutade hon sig framåt med lätt skilda läppar och såg på honom. När han inte talade – vilket inträffade mera sällan – lutade hon sig bakåt och såg på honom. Och när han råkade slå sig ner bredvid henne, lutade hon sig åt sidan och såg på honom. En enda blick på mr Devine skulle ha varit mer än nog för Cuthbert, men Adeline kunde tydligen inte se sig mätt på honom. Hon kunde inte ha stirrat på honom med mera glödande hänförelse, om hon hade varit en liten barnunge och han en glasspinne. Och detta tvangs Cuthbert att bevittna samtidigt som han måste uppbjuda hela sin sinnesnärvaro för att hinna ducka och väja undan, om någon utan föregående varning frågade honom vad han ansåg om Vladimir Brusiloffs morbida realism. Inte att undra på att han kastade sig av och an på kudden och plockade på täcket under sömnlösa nätter och måste låta ta in alla sina västar i midjan.

Nämnde Vladimir Brusiloff var den berömde ryske författaren med samma namn, och eftersom han just befann sig i England på föredragsturné, hade det varit rusning efter hans verk. Wood Hills’ Litterära Klubb hade studerat dem i veckor och ingen gång sedan sin entré i intellektuella kretsar hade Cuthbert varit mera betänkt på att slänga in handduken.

Vladimir hade specialiserat sig på grå studier av hopplöst elände, där ingenting hände förrän på sid. 380, då musjiken beslöt att begå självmord. Det var hårda bud för en man vars lektyr dittills hade utgjorts av Vardons "Om skruvade slag", och ett starkare bevis för kärlekens trollmakt än det faktum att Cuthbert uthärdade det utan en klagan kan väl näppeligen framläggas.

Men påfrestningen var ohygglig, och jag är böjd för att tro att han trots allt skulle ha dukat under, om det inte hade varit för de dagliga tidningsrapporterna om den senaste utrensningen i Ryssland. Cuthbert var oförbätterlig optimist, och de tycktes honom som om den hastighet, med vilken invånarna i detta intressanta land bragte varandra om livet, till sist måste komma lagret av ryska författare att sina.

En morgon då han stapplade utför vägen på en kort promenad – så gott som den enda form av motion han numera tålde vid – mötte han Adeline. En spasmodisk smärta genomilade hans nervcentra, då han upptäckte att hon eskorterades av Raymond Parsloe Devine.

"God morgon, mr Banks", sade Adeline.

"God morgon", sade Cuthbert ihåligt.

"Har ni hört den glada nyheten om Vladimir Brusiloff?"

"Död?" sade Cuthbert, och en glimt av hopp tändes i hans ögon.

"Död? Naturligtvis inte. Vad skulle han vara död för? Nej, moster Emily träffade hans impressario efter hans föreläsning i Queen’s Hall i går, och han lovade att mr Brusiloff skulle komma till oss nästa onsdagsmottagning."

"Jaså’, sade Cuthbert tonlöst.

"Jag begriper inte hur hon bar sig åt. Men antagligen sa hon att han skulle få träffa mr Devine på mottagningen."

"Men ni sa ju att han tänkte komma", invände Cuthbert.

"Jag gläder mig varmt åt att få tillfälle att råka Brusiloff’, sade Raymond Parsloe Devine.

"Jag är alldeles säker på att han gläder sig varmt åt att få tillfälle att råka er", sade Adeline.

"Kanske det", sade mr Devine. "Mycket möjligt. Vederhäftiga kritiker har sagt att mina verk slående erinrar om de stora ryska mästarnas."

"Er psykologi är så djuplodande."

"Ja."

"Och er atmosfär…"

"Just det, just det."

Halvt medvetslös av smärta beredde sig Cuthbert att lämna de båda turturduvorna. Solen strålade, men för honom var världen nattsvart. Fåglar kvittrade i trädtopparna, men han var döv för deras sång. Så glädjelöst tycktes honom livet att han skulle ha kunnat vara en musjik på sid. 380.

"Kommer ni också, mr Banks?" sade Adeline när han vände sig bort.

"Om ni vill, så", sade Cuthbert.

När Cuthbert påföljande onsdag steg in i mrs Smethursts salong och intog sin vanliga plats längst bort i hörnet, där han kunde låta sina blickar vila på Adeline samtidigt som han hade en god chans att bli förbisedd eller tagen för en möbel, såg han den store ryske tänkaren sitta i en krets av beundrande damer. Raymond Parsloe Devine hade ännu inte anlänt.

Den första blicken på den namnkunnige författaren fyllde Cuthbert med häpnad. Vladimir Brusiloff hade – förmodligen av de ädlaste motiv – låtit sitt ansikte täckas av en tät snårskog av skägg, men ögonen skymtade ännu genom lövverket, och Cuthbert tyckte sig i dem spåra det uttryck man finner hos en katt som har förirrat sig in på en främmande bakgård och omringats av pojkar. Mannen såg hjälplös och förtvivlad ut, och Cuthbert undrade om han hade haft dåliga nyheter hemifrån.

Så var emellertid icke fallet. De nyheter Vladimir Brusiloff just fått från Ryssland hade tvärtom varit utomordentligt glädjande. En man som i fem år hade krävt honom på betalning för en samovar och ett par galoscher hade flytt till utlandet och sedermera inte hörts av. Nej, det var inte dåliga nyheter hemifrån som tryckte Vladimir. Vad som tryckte honom var det faktum, att detta var den åttioandra litterära mottagning i förorter som han tvingats bevista sedan han landstigit för att börja sin föreläsningsturné, och han var utled på dem. När hans impressario först hade föreslagit denna resa, hade Vladimir satt sitt namn på den streckade linjen utan ett ögonblicks tvekan. Omräknade i rubel hade de gager som utlovats förefallit svindlande. Men när han nu satt och kikade på de församlade genom skäggbuskaget och tänkte på att åttio procent av dem hade ett eller annat manuskript på sig och bara väntade på ett tillfälle att få hala fram det och börja läsa, önskade han att han hade stannat i hemmets lugna vrå i Nisjnij-Novgorod, där det värsta som kunde hända en var att ett knippe bomber susade in genom fönstret och blandade sig med frukostägget.

Så långt hade han hunnit i sina funderingar när han blev medveten om att hans värdinna tornade upp sig framför honom med en blek ung man i hornbågade glasögon vid sin sida. I mrs Smethursts sätt fanns något av den förbindliga salvelsen hos ceremonimästaren vid ett tornerspel, den där just ämnar introducera den ärade riddare som önskar utmana segraren.

"Å, mr Brusiloff’, sade mrs Smethurst, "jag måste be att få föreställa mr Raymond Parsloe Devine för er. Ni känner naturligtvis till hans verk. Han är en av våra mest lovande yngre författare."

Den celebre gästen bligade försiktigt genom snårskogen men sade ingenting. Inom sig tänkte han att mr Devine på pricken liknade de åttioen andra lovande yngre författare, som hade blivit föreställda för honom i olika hålor i landet. Raymond Parsloe Devine bugade sig artigt. Cuthbert borta i sitt hörn blängde på honom.

"Kritikerna har haft den stora vänligheten att säga att mina små enkla försök på den litterära vädjobanan rymmer mycket av den ryska andan", sade mr Devine. "Jag står i en omätlig tacksamhetsskuld till de stora ryssarna. Sålunda har jag blivit starkt påverkad av Sovjetskij."

Djupt inne i skogen rörde sig något. Det var Vladimir Brusiloffs mun som öppnades. Han beredde sig att tala. Vladimir Brusiloff var inte någon talträngd man, i synnerhet inte på utländskt tungomål. Det verkade som om varje ord han yttrade hade knackats fram ur hans inre genom någon modern kolbryingsmetod. Han glodde dystert på mr Devine och tillät tre ord att tränga upp till ytan.

"Sovjetskij inte bra!"

Han satt tyst ett ögonblick, satte i gång maskineriet igen och avlossade en ny salva.

"Jag spotta mig på Sovjetskij!"

Hans ord väckte en pinsam uppståndelse. En idols lott är i många avseenden avundsvärd, men den har en avigsida: osäkerheten, det där "I dag röd, i morgon död". Ända till denna stund hade Raymond Parsloe Devines aktier stått skyhögt över pari i Wood Hills’ intellektuella kretsar, men nu satte en plötslig baisse in. Dittills hade han beundrats mycket för sin påverkan av Sovjetskij, och så visade det sig ett tu tre att en sådan påverkan inte alls var bra utan i stället något som varje författare med självaktning borde sky som pesten. Rent juridiskt sett var kanske inte en påverkan av Sovjetskij direkt straffbar, men det finns en etisk såväl som en juridisk lag, och det var uppenbart att Raymond Parsloe Devine hade förbrutit sig mot den förra. Kvinnor drog åt sig kjolar och makade sig bort från honom. Män stirrade på honom med blickar fulla av förebråelse. Adeline ryckte till och tappade en tekopp. Och Cuthbert Banks, som ägnade sig åt att göra sin berömda imitation av en sardin borta i hörnet, kände för första gången på länge att livet kanske inte var så puckelryggigt när allt kom omkring.

Raymond Parsloe Devine var märkbart skakad, men han gjorde ett tappert försök att återvinna sin förlorade prestige.

"När jag sa att jag hade stått under inflytande av Sovjetskij, menade jag förstås att jag en gång drogs in under hans trollmakt. En ung författare begår många dumheter. Jag har emellertid för länge sen lämnat detta skede bakom mig. Sovjetskijs falska sken kan inte längre bedra mig. Numera tillhör jag av hela mitt hjärta Nastikoffs skola."

En reaktion följde. Folk nickade förstående åt varandra. När allt kommer omkring, kan man ju inte vänta sig gamla huvuden på unga axlar, och om en ung man begår en blunder i början av sin karriär bör det inte läggas honom till last, när han en gång har insett sitt misstag och gjort bättring.

"Nastikoff inte bra", sade Vladimir Brusiloff kallt. Han tystnade och lyssnade till maskineriet.

"Nastikoff mera dåligare än Sovjetskij."

Han var tyst igen.

"Jag spotta mig på Nastikoff!" sade han.

Den här gången kunde det inte råda något tvivel om saken. Ett jordskred hade inträffat, och Devine Preferens dunsade ner i källaren utan köpare. Alla de närvarande förstod med ens att de hade misstagit sig på Raymond Parsloe Devine. Han hade utnyttjat deras oskuld och godtrogenhet och fört dem bakom ljuset på det skamligaste sätt. De hade trott honom på hans ord och låtit lura sig att se upp till honom som till en framstående person, och så hade den skurken hela tiden tillhört Nastikoffs skola! Vilken makalös fräckhet! Mrs Smethursts gäster var väluppfostrade, och därför kom det inte till några våldsamma demonstrationer, men det syntes på dem vad de tänkte. De som stod närmast Raymond Parsloe knuffades för att komma bort från honom. Mrs Smethurst stirrade iskallt på honom genom sin höjda lornjett. En eller ett par låga väsningar hördes och borta i andra änden av rummet öppnade någon ostentativt fönstret.

Raymond Parsloe Devine tvekade ett ögonblick. Så insåg han det hopplösa i sitt öde, vände sig bort och slank ut genom dörren. När den stängdes bakom honom hördes en tydlig suck av lättnad.

Vladimir Brusiloff fortsatte sin monolog.

"Inga författare bra utom mig. Sovjetskij – bah! Nastikoff – pah! Jag spotta mig på dem alla. Inga författare ingenstans bra utom mig. P. G. Wodehouse och Tolstoj inte illa. Inte bra men inte illa. Inga författare ingenstans bra utom mig."

Och efter att ha avgivit denna deklaration grep han en kaka på ett närstående fat, lotsade den genom djungeln och började tugga.

Det vore överdrivet att påstå att det var dödstyst i rummet. Det skulle det inte kunna vara i något rum, i vilket Vladimir Brusiloff tuggade kakor. Men det allmänna glammet och småpratet hade dött ut. Ingen ville bryta tystnaden. Medlemmarna av Wood Hills’ Litterära Klubb såg skyggt på varandra. Cuthbert stirrade på Adeline, och Adeline stirrade ut i tomma intet. Det var tydligt att hon hade utsatts för en svår chock. Hennes blick var glasartad, en lätt rodnad färgade hennes kinder, och andedräkten kom och gick med små hastiga ryck.

Adelines inre var en enda virvlande malström. Hon kände det som om hon glad och sorglös hade gått och spatserat på en vacker väg och så helt plötsligt funnit sig stå vid randen av en avgrund. Det var fåfängt att förneka att Raymond Parsloe Devine hade utövat en enorm dragningskraft på henne. Hon hade fallit för hans falska charm och trott sig se en utomordentligt het potatis i honom, och denna hjältedyrkan hade småningom övergått i kärlek. Och nu hade hennes hjälte visat sig stå på lerfötter. Det gör mig ont om Raymond Parsloe Devine, men så går det här i världen. Man är en celebritet med svans, och så stöter man ihop med en större celebritet och svansen överger en. Om detta skulle man kunna moralisera i det oändliga, men det är kanske bäst att låta bli. Må det vara nog att säga, att Raymond Parsloe Devines glamour i det ögonblicket slocknade för Adeline och att hennes enda sammanhängande tanke var att snarast möjligt bege sig upp på sitt rum, bränna de tre signerade fotografier han hade skickat henne och ge alla hans böcker med dedikation till specerihandlarens springpojke.

Äntligen hade mrs Smethurst hämtat sig något och gjorde en kraftansträngning för att sätta fart på detta Snillets och Smakens gästabud.

"Och vad tycker ni om England, mr Brusiloff?" frågade hon.

Celebriteten var tyst en stund för att sätta i sig ännu en kaka.

"Jävla bra", svarade han sedan hjärtligt.

"Ni har ju rest omkring rätt mycket?"

"Där ni slå spik på huvud", instämde Tänkaren.

"Har ni råkat några av våra stora män?"

"Ja. Jo. En, två högdjur – Lloyd George, jag träffa honom. Men..." Bakom häcken fick hans ansikte ett missbelåtet uttryck och hans röst blev retlig. "Men jag inte träffa er verkligt stora – er Erbmisjel, er Arrivadon – jag inte träffa dem! Jag bli argovitj! Ha ni träffa Erbmisjel och Arrivadon?"

Mrs Smethurst fick något jagat i blicken, ett uttryck som återspeglades hos de församlade. Den store mannen hade kastat två fullkomligt okända namn i ansiktet på dem, och de kände att deras okunnighet var på vippen att avslöjas. Vad skulle Vladimir Brusiloff tänka om Wood Hills’ Litterära Klubb? Wood Hills’ Litterära Klubbs rykte stod på spel, det flämtade efter luft och höll på att sjunka för tredje gången. I slö förtvivlan lät mrs Smethurst blicken irra runt rummet på jakt efter ett räddande halmstrå. Hon drog en nit.

Just då hördes från det bortersta hörnet en förlägen hostning, och de som satt närmast Cuthbert Banks såg att han hade slutat slingra vänstra benet kring det högra och högra benet kring det vänstra och hade satt sig upp med nästan mänsklig intelligens i blicken.

"Ähum...", sade Cuthbert och rodnade när vartenda öga i rummet tycktes borra sig igenom honom. "Ähum… jag tror att han menar Abe Mitchell och Harry Vardon."

"Abe Mitchell och Harry Vardon?" upprepade mrs Smethurst automatiskt. "Jag har då aldrig..."

"Ja! Javitj! Mycket! Mest!" skrek Vladimir Brusiloff hänfört. "Erbmisjel och Arrivadon. Ni känna dem, ja, jo, vad, nej, kanske?"

"Jag har spelat ganska ofta med Abe Mitchell, och jag var Harry Vardons partner i öppna förra året."

Den store ryssen utstötte ett skri som satte takkronan i gungning.

"Ni spela i öppna? Varför föreställades jag mig inte för den unge man som spela i öppna?" frågade han mrs Smethurst i sträng ton.

Hon tystnade. Hon kunde inte – utan att såra någons känslor – säga att hon alltid hade betraktat Cuthbert som en möglig ostkant och en skönhetsfläck på landskapet.

"Föreställa mig!" dundrade Celebriteten.

"Ja visst. Visst. Naturligtvis. Det här är mr..." Hon såg vädjande på Cuthbert.

"Banks", fyllde Cuthbert i.

"Banks!" skrek Vladimir Brusiloff "Inte Kotabot Banks väl?"

"Heter ni Kotabot?" frågade mrs Smethurst med svag röst.

"Mitt namn är Cuthbert."

"Ja! Ja! Kotabot!" Ett sus och ett brus, och den överlycklige moskoviten bröt fram genom mängden och stormade bort till Cuthbert. Ett ögonblick stod han stilla och såg på honom med lysande ögon, så böjde han sig impulsivt fram och kysste honom på båda kinderna innan Cuthbert hann få upp garden. "Min käre unge man, jag såga er vinna franska öppna. Stor! Strålande! Finfin! Överlägsen! Alla tidernas! Vilja ni tillåta enkel man med aderton i Nisjnij-Novgorod att hälsa er ännu en gång?"

Och så kysste han Cuthbert igen. Därpå föste han undan en eller ett par intellektuella som stod i vägen, drog fram en stol och satte sig.

"Ni stor man!" sade han.

"Å, visst inte", sade Cuthbert anspråkslöst.

"Jo! Ja! Vitj! Mycket! Mest! Ert sätt lägga approacher döda från var som helst!"

"Äsch, det..."

Mr Brusiloff drog stolen närmare.

"Låta mig berätta mycket rolig historia om puttning. Det var en dag jag spela med tränare i Nisjnij-Novgorod mot Lenin och Trotskij, och Trotskij ha tvärhands putt för hål. Men just som han adressera boll, någon i massan han försöka lönnmörda Lenin med revolver – ni vet, lönnmörda Lenin med revolver vår stora nationalsport –, och smällen göra Trotskij ur slag, och han gå fem meter förbi hål, och Lenin, som är lite upprörd ni förstå, han missa igen själv, och vi vinna hål och match och jag stoppa trehundranittiosextusen rubel eller femton shillings i er mynt i byxficka. Vilken matchovitj! Alla tidernas! Och nu låta mig berätta annan mycket rolig historia..."

På spridda ställen i rummet hördes svaga mumlanden. Det var Wood Hills’ intellektuella, som insåg att de var lika överflödiga vid detta möte mellan tvillingsjälar som en katt på en hundutställning och artigt försökte dölja det. Tid efter annan ryckte de till då Vladimir Brusiloffs skratt rungade genom rummet. Måhända var det dem en tröst att veta att han hade roligt.

Och Adeline – hur ska jag kunna beskriva hennes känslor? Hon stod som fallen från skyn. Inför hennes blickar hade den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten, outsidern hade vunnit loppet med många hästlängder. En våg av öm beundran för Cuthbert Banks vällde upp inom henne. Hon insåg att hon hade begått ett misstag som kunde ha blivit ödesdigert. Cuthbert Banks, som hon alltid hade behandlat med beskyddande överlägsenhet, var mannen som hon borde ha sett upp till och dyrkat. En tung, vemodig suck skakade hennes späda gestalt.

En halvtimme senare reste sig Vladimir och Cuthbert Banks.

"Godadjö, mrs Smet-törst", sade Celebriteten. "Tack för en mest charmerande besök. Min vän Kotabot och mig, vi gå nu att skjuta ett par hål. Ni vilja ju låna mig klobbor, vän Kotabot?"

"Vilka ni vill."

"Niblickskij är vad jag använda mest. Godadjö, mrs Smet-törst."

De var på väg mot dörren, då Cuthbert kände något snudda vid sin arm. Adeline stod vid hans sida och såg upp på honom med bedjan i blicken.

"Får jag gå med er?"

Cuthberts bröst hävdes våldsamt.

"Ack", sade han och stämman hakade sig, "ack, att ni ville gå med mig för hela livet!"

Hennes ögon mötte hans.

"Det kanske skulle kunna ordnas", viskade hon lågt.

Ja (slutade Äldste Medlemmen), där ser du att golf kan vara en man till ovärderlig praktisk nytta i livets strid. Raymond Parsloe Devine, som inte var golfspelare, måste omedelbart flytta från trakten. Såvitt jag har mig bekant befinner han sig numera i Californien, där han skriver scenarios för AB Blädderfilm. Adeline är gift med Cuthbert, och det var först efter de allvarligaste föreställningar från hans sida som hon avstod från att kristna deras förstfödde till Abe Mitchel Mashie-Niblick Banks. Numera är hon nämligen en lika varm anhängare av det ädla spelet som någonsin hennes man. De som känner dem säger att deras äktenskap är det lyck...